vildavackrakatt

jag tänker för mycket.
om man nu kan mäta tankar i mått har jag hällt över glaset med för mycket tankar.


jag tänker mycket då jag sitter ensam och de senaste dagarna har ensamheten varit en vän.
denna vän som sitter på min skuldra är alltid där.
hon lämnar mig inte.
dömer inte
säger inget
bara andas

jag tycker inte om henne men jag ogillar henne inte heller.

 i snart 22 år har hon suttit på min skuldra och andats.
vissa dagar är hon tunn.
andra dagar mycket närvarande.

då hon är tydlig och hennes andetag är tunga i min nacke tar hon syret från mina lungor...
hon syr in tankar jag inte orkar tänka
men vem kan kontrollera det
vem har inte tänkt tankar de inte vill tänka.
jag är inte ensam i detta det vet jag

ni är nog många.

det är inga tunga tankar egentligen. det är korn.
frön
men jag vattnar detta förbannade frö
jag ger det näring
jag ger näring och kärlek till detta satans frö
och en planta av ångest växer

jag river upp plantan med rötterna,kastar det i elden, hör hur saften fräser i lågorna

planterar ett nytt frö

cirkel
evighet

jag borde göra som andra

men jag tänker för mycket
analyserar sönder vänskaper
framtiden
drömmar
mål

det är inte nån galning som bor i min kropp
det är bara jag

jag är min hjälte
min förgörare
min galning
min visa gamling
det barnsliga barnet

men det är så mycket lättare att se problemet jag egentligen skapar i min tanke som något omänskligt hot
något jag inte kan hjälpa

men sanningen är
vi är våra egna monster som bor under sängen
vi är den där galningen som förföljer dig i tunnelbanan
vi är våra egna demoner och spöken

suger ur oss blodet,livskraften.

vi faller på knä,svär över vampyrer i skuggorna som jagar oss.
för vi skäms
vi skäms över hur bräckliga vi människor egentligen är
vi gömmer oss bakom diagnoser och samhällets brister

men ska sanningen fram

är det DU som gjort dessa val som fört dig till de elände du befinner dig i idag
man får gråta
man får va svag
men skyll inte på någon annan än dig själv.

för när du kan erkänna för dig själv att de ögon du ser i spegeln är dina och att de händer du sliter ditt hår med är dina

då du inser att dina fötter blöder av dina egna oaktsamma steg och inte för de iglar som kanske fanns i träsket du passera. då kan du tillåta dig göra dessa misstag men oxå lära dig se sanningen i ögonen,känna kraft i dina händer och lära dig gå på stenarna över dött vatten.

vi lär oss så länge vi lever sägs det
jag tror mer att vi lär oss så länge vi tillåter oss själva göra misstag
jag menar inte att man ska slänga sig in på varje stig som du ser kommer leda till misstag,det är bara dumdristigt.
du bör inte heller falla i misstagets hålor och sätta dig ner och känna självömkan.
självömkan är sekunder för dig men år av ditt liv om du fastnar.det vinner du inget på...

jag tror att det är som då man häller upp en kopp kaffe eller annan het dryck.
hur många av er har bränt er på kaffet och känt hur tungan tagit stryk?
hur många av er har efter den händelsen istället känt på koppen hur varm den är eller blåst på kaffet innan ni låtit drycken nå er tunga?

man måste ibland testa saker man kan förutse kan leda till misstag för att kunna konstatera att ja, det va ju dumt.


så gör misstag

men skapa variation
och lär dig.



svammel klockan halv 3 på natten.
Fröken Ensamhet

filosofen